”Mellan de två bergen där sol och måne möts, låg en liten by. I byn bodde en ung flicka. Hennes namn var Meja – döpt efter vårsolens första dagastrålar, smältande fläckar av den glittrande snön. Men av detta hade Meja aldrig med egna ögon fått ta del, ty så länge hon levt hade snön legat där; ibland lite våtare, ibland lite gråare, aldrig i större mängder, men alltid likt en jämnsmal, oändlig sörjeslöja över nejden.

För att bo på en plats där sol och måne möts hade Meja emellertid sett väldigt lite av ljus från ovan, om ens något alls. Stålgråa skyar talade om att det för en stund rådde dag. Sedan föll natten och hela ovanom kavlades ut till en enda sömlös molnmassa – kanske inte i stånd att släcka några stjärnor, men just lagom dunkel för att skyla över dem alla.

Blott någon enstaka gång hände det att det blänkte till däruppe. ”En strimma norrsken”, hade morfar sagt. ”Eller det lilla som återstår, i varje fall.”



Huset Meja bodde i var som byn där det låg beläget – vidsträckt, men sparsamt nyttjat. Rum, skrymslen och platser lite överallt – somliga för Meja oklara i sin funktion, andra rentav oförklarliga. Sprungna hursomhaver ur en annan tid var de, så mycket begrep hon. Och den tiden hade passerat.

Tid hade man för övrigt ont om. Eller så brukade i varje fall många människor säga. Med en böj på nacken och blicken i backen vandrade de gatorna fram. Ibland stannade de till för att äta, vila eller på endera vis roa sig. Men mest av allt, oroa sig. Över just tiden. Den som flytt, den som kanske stod på vänt, den de hade så ont om just här, just nu?

Så förlorade kunde somliga bli - i tankar de aldrig riktigt hade tid att tänka - att de bara gick och gick och gick. Gata fram och gata åter, med nacken böjd och blicken alltjämt i backen. Tills den dag de gått vilse och blivit ett med den evinnerliga snön.

Andra hade slutat att alls gå ut ur sina hus. Och efterhand försvunnit någonstans i det inre.



Fundera över detta gjorde Meja inte särskilt. Det var ju bara så det hela var beskaffat. Och varför i all sin dar skulle man? Någon nöd gick det knappast på henne. Aldrig att hon måst gå hungrig eller slita ont. Och aldrig heller att hon behövde känna sig utelämnad åt egna tankar. För närhelst hon önskade få påstå att hon inte hade tid så fanns det alltid något tillhands att förslösa den med.

Nej, Meja hade det bra. Och på braiga breddgrader äger besynnerligheter ringa hemvist, eller?



En morgon vaknade Meja med ett ryck. Det var en dröm, en särdeles levande sådan. Inte för att det var första gången det skett, men… Mer levande tycktes just denna dröm än det mesta den unga flickan fram till dessa dagar hunnit uppleva. Det var något om ett ljus ovan alla andra ljus, om eld över himlen, om skenet runt skuggkonturen av en kvinnas ansikte… Den ena besynnerligheten efter den andra.

Febrilt sökte hon fånga vad hon just förnummit – klä drömmens känning i ord å vakna tankars vägnar, sno ihop dess spretiga trådar till ett nystan, behändigt nog att rymmas i en flickhand. Men förgäves! Ju hårdare hon med förståndet lät greppa, desto flyktigare tycktes drömmen bli. Den slant och slant tills den omsider rann ut likt dimma mellan hennes fingrar.

Vaken stod så Meja – med skärvorna av en dröm förvrängd till oigenkännlighet rinnandes nerför kinderna.

Dagarna gick och funderingarna med dem. Varje ansats att förstå vad det var hon drömt, alltjämt förgäves! Då det en arla morgon för Meja stod klart att hennes ansträngningar nått vägs ände begav hon sig ut. Till vägs ände. Där Poetens stuga låg.

Poeten med sina drömkväden. Poeten som samlade folket omkring sig - mottog deras applåder och fick dem att resa på nacken om så bara för en stund; kanske rentav knycka på den. Fanns det någon som förstod sig på drömmar så var det Poeten.



Det var allt en eljest stuga, där små tinnar och torn stack ut ur vad som annars vore mer förväntat av en ovanjordisk jordkula. Allt krönt i en väv av mossa, vilken tiden och vädret knappast varit nådig mot. Dess inre bar förnimmelsen av vin, kvinnor och sång - likt ett dämpat eko längs väggar och tak, sakta sipprande ut mellan golvplankorna.



”Fyra ljus. Med ett femte ovanför, eller kanske bortom? Och sen… något måste ha hänt med dess låga. Den falnar lite om lite. För man dristar sig inte att hålla den vid liv. Och sen, efter tid: Minnet borta! Minnet av… lågan själv.”

Mejas berättelse – återgiven ur en anteckningsbok i vilken hon lät samla vad rester hon mindes av sina drömmar – skänkte Poeten ett förnöjsamt uttryck.

”Bravo, Meja min! Livfull, om än något oslipad tolkning av Femte Ljuset – mitt mest omtyckta drömkväde. Det blir säkert en sagolik estradör av dig, vad tiden lider.”

Om Poetens mer ryktbara drömkväden var den unga flickans kännedom begränsad. Som mest vore det vad som lästs för henne i hemmet eller av Poeten själv, då de råkat varandra. Detta då hon ju ännu inte uppnått ålder för att få vistas kring estrad. Och Femte Ljuset var just ett estradernas verk. Roande i all sin besynnerlighet. Men inget för hemmets knutar.

”Det var vad jag drömt, inte mer”, svarade hon honom sålunda. ”Och skärvor blott. Ty resten är kvar i natten.”

Poetens min gick från förnöjsamt via förtörnat till hågat. ”Så i nattens väkter söktes alltså Meja av drömmar? Förunderligt, må jag då säga!”

”Ej heller då den enda”, fortsatte Meja. ”Just denna morgon väckte mig återspeglingen av ett sken från himlen. Och en flicka med ljus i hår, bärande en flamma i sin famn. Och stjärnor! Stjärnor!”

”Stjärnor rentav? Någon stjärna har här då inte setts till på länge, dag som natt.”

” Som jag önskar att jag kunde visa dem för dig. Men alla fastnade de i nattens garn. Du som känner drömmar, vet du hur man lockar dem med sig - från natt in i dag?”

Poetens hågade min blev med ens till den av vemod. ”Ingen drömmer längre, Meja min. Ty sådan blev vintern efter att Ljuset bleknat bort - ändlös, och alla drömmarna frös. Kvar är kvädena, av oss som ännu minns våra drömmar från då. Om ljuset, om stjärnorna, om Henne du såg - min sångmö och sagornas vandrerska. Men spektakel på estrad är de allenast. Inga nattens drömmar finner längre sin väg mot dag. Och alla vet, förbanne mig, och så även du. Att till och med det till synes oförställda idag är bländverk. Bländverk trakterade av estradioter, tillägnade de trovilligt blinda.”



Så begav sig den unga flickan hemåt. Nyss hade hon burit en bok under armen, nu var de två. Den ena - hennes drömbok. Den andra - en inbunden upplaga av Poetens samlade verk.

”Ord på vägen kan jag inte ge dig, ty av ord finner jag inga fler. Men finner du dig en natt vid slutet och inte ser någon början, läs mig! Bländverk må kvädena vara numest. Men en gång begav de sig likt dagsens sanning. Det Femte Ljuset, stjärnorna som pryder höljet på dina drömmars bok, sångmön med ljus i hår... Alla blev de! En gång. När jag själv vid slutet stod.”

Snön längs vägen hem hade sällan legat så blöt och solkig vid hennes fötter. Och aldrig förr att den gråa middagshimlen vilat så tung på en ung flickas axlar.

Någonstans innanför den ovanjordiska jordkulan vid vägs ände dröjde Poeten kvar i tystnaden ännu en stund. Med ett öga djupt i stopet där det heta kryddvinet höll hov, det andra mot minnesbilden av en himmel full av stjärnor på omslaget av en anteckningsbok.

”Ja, tänk om man blott finge er åter, drömmarna mina.”



Dagarna irrade fram och funderingarna med dem. Varje försök att förstå varför drömmarna frusit, och hur det kom sig att hon själv likväl drömde var natt - och det till den grad att hennes drömbok svämmade över - tycktes alltjämt förgäves. Därutöver, en molande känsla – en besynnerlighet så uppenbar att den till synes var osynlig. En känsla bortom ord. Och så längtan. Som även den saknade namn.

Då Meja kände det som om hon av allt huvudbry stod i begrepp att stupa begav hon sig ut. Till kvarteret Ättestupan. Där hennes morfar bodde.

Morfar som var klok och förståndig. Morfar som var till åldern nog att minnas vad alla glömt. Fanns det någon som kunde hjälpa henne förstå allt det hon inte förstod så var det morfar.



Huset var alldagligt. Ja, så normalt och vanligt vore det, att hade man frågat någon som nyss synat det: ”Hur såg huset ut”, så torde vederbörande nödgas svara ”jag vet inte!” Skörden av ett helt liv ryms därinne, brukade Meja tänka. Så även idag. Om än nu med en underton av sorg.

Morfadern hälsade henne vid dörren. I stillhet lyssnade han på hennes berättelse – om drömmen som egentligen inte borde finnas, men som likväl satt fast där i natten och inte ville följa med ut. Då han väl tog till orda skred stillheten till förfäran.

”Men kära barn, varför har du gått ner dig i dessa bryderier? Du som varken går hungrig, sliter ont eller missunnas din lek? Du har det ju bra? Braigt rentav, som de unga sade. Är inte det nog?”

”Jo, morfar. Nog har jag har det bra”, svarade Meja. ”Bra som kylan och snön. Ibland lite mer eller mindre. Alltid där, men aldrig på riktigt. Och bra som himlen. Alltid svulten på ljus, men aldrig helt svart. Bra som…” Längre kom hon inte, utan brast i gråt.

Han fattade hennes hand. Länge hade den gamle mannen ruvat på orden den unga flickan saknade. ”Bra som oss människor, som givits tid, men mist dess mening.” Och morfadern upplät en suck. ”Det har inte alltid beskaffat sig så.”



Så fick sig Meja den mest säregna berättelse till livs. Om hur sol och måne en gång möttes vid de två bergstopparna. Om hur det inte bara brukade bli kyligt och vått, utan även isande, oförsonligt kallt. Om hur himlen inte bara låg grå och molntung för jämnan, utan kunde bli svart som avgrunden när man minst anade. Om livet som låg i träda under månens karga sken, vyssad av den strängaste kyla. Men också om hur varma strålar lät det knoppas, blomma ut och till sist, lika ofrånkomligen: blomma över.



Först satt den unga flickan stum av häpnad. Delar av vad hon hörde hade hon svårt att ens föreställa sig. Andra kändes märkligt bekanta. Som om de kom sig ur dessa drömmar hon drömt igen och igen, men alltid i det väsentliga förlorat på nattens väg mot dag.

”Säg mig, morfar! Vad tog man sig då till när det blev riktigt, riktigt kallt och riktigt, riktigt svart? Frös man inte sönder av kölden? Gick man inte bort sig föralltid i mörkret?”

”Josåvisst man gjorde”, svarade morfadern. ”Många var de som dukade under. Och ännu fler var de som gick bort sig. Men då de flesta reglade sina dörrar till skydd mot nattens fasor var vi några som, vart år, begav oss ut. Ut i mörkret – ledda av längtan, drivna av plikt - för att söka Norrskenets Spegel.

”Norrskenets Spegel?”

”Ja, kära barn. En till synes oansenlig portalrund, lutad för att möta himlavalvet, mäktig nog att spegla allt vad ljus därovanom hade att skina. Ner mot jorden under snön - på väsen, på människor.”

Här stannade morfadern upp. ”Är du säker på att du vill höra?”

Meja förstod. Härifrån väntade besynnerligheter - besynnerligheter från vilka det inte fanns någon återvändo. Men hon förstod så väl. Att ifall hon någonsin skulle bli klok på vad det var drömmen ville säga så behövde hon låta sig lyssna. Meja nickade sålunda. Stilla, men bortom all tvekan.



”Det var på vinterns längta natt. Då kölden slagit både käftar och klor i nejden, då mörkret fallit så tungt att det vore som droppar av tjära i luften, då oknytten gick lösa och själve Döden stod på grin mellan grenarna. Över Tvetäkterna gick färden mot Gläntan Som Inte Fanns. Och lättare sagt än gjort var det allt, ty på en natt likt denna och på platser likt dessa är inget längre för givet. Har du någonsin funnit det svårt att säga vem som är är vem? Eller vem som är vad?”

Tvetäkterna. Gläntan Som... Meja var bekant med dessa namn. Ännu en dröm, fick förmodas? Eller hos något verk bland många i Poetens samlade? Vad Meja däremot vore mindre bekant med så var det att inte förstå vem som var vem eller vad. Hur kunde det ens vara möjligt?



Den unga flickans bryderier blev emellertid inte långvariga, ty berättelsen som följde var som om hel hop av nattens drömskärvor oväntat fogats samman till något större, och mer sällsamt.

Fram nådde följet – till Gläntan Som Inte Fanns och Norrskenets Spegel. Och just i den stund då kölden bet som digrast, mörkret låg som bly över axlarna och ljudet av Dödens lieslag tycktes omringa följet, så brast det ut – det klaraste av alla norrsken som någonsin skådats. Som eld for det över himlavalvet – förde måne, stjärnor och galaxer med i sin malström. Allt ovanför spegeln.



Och spegeln svarade. Med full kraft skickade den norrskenet ut över nejden. Strålar i alla de färger slog ner i den vita snön runtom – grävde, gröpte, väckte och värmde. Och upp steg vinterns alla väsen. Några anslöt till oknytten i skuggorna, andra danade fjäderhamn och lyfte mot ljuset. Och ännu några dröjde kvar i jordens gemak, i väntan på solens tidevarv.

Var det markens alla tilldragelser som speglade sig däruppe på himlen? Eller var det himlen som kallade på något under jorden? Ingen vet! Och allra minst morfadern och hans följe. Ty de stod alla lika hänförda då som den lyssnande flickan i detta nu.



”Så det är norrskenet – det jag sett blänka till ibland – som jagade bort det kalla och det mörka?”, undrade Meja.

Morfadern tycktes först tveka, men böjde sig omsider fram, som för att berätta en hemlighet. ”Det var en sak till. Något som många verkar ha glömt. Men jag minns. Och jag kommer alltid minnas, så länge liv ännu är kvar i mina dagar.”

”Vad, morfar? Vad?”

”Jo, ur spegeln steg en kvinna. Klädd i en dräkt av frost, krönt av en flerarmad ljuskrona vars sken tycktes omge hela hennes gestalt.”

”Kunde hon bära med sig… norrskenet?”

”Nejdå, kära barn. Vad eller varifrån vet jag då inte. Men ljuset hon bragt med sig var av helt annat slag. Det lättade ur hennes krona, sköt ut ur hennes blickar och töade bort självaste natten varthän hon såg. Ja, starkare och starkare sken hon, tills nejden vore som ljusan dag. Och tills då det plötsligt lät höras ett knakande klagoljud – som om tusen jättelika trädstammar böjts till bristningens gräns. Följt av knallen då de slutligen brast.”



Inte för att Meja alls sett någonting töa, än mindre självaste natten. Och inte heller för att hon hört jättelika trädstammar böjas eller brista. Men drömbilderna inom henne fyllde varje lucka. Inte likt drömmen hon drömt, men som drömmen hon ännu inte funnit.

Så begav sig den unga flickan hemåt. I handen bar hon nu en lykta, vilken hon vid avskedet givits. Snäv var dess ljuskägla. Men både kraftfull och långsträckande, vilket lämpade sig väl. Ty det hade hunnit bli sen afton och massan av nattmoln låg allaredan på plats.



In i det sista hade hon frågat och undrat. Och nog mindes morfar hennes mer än de flesta. Men till slut kom det likväl dithän att han inget mera visste. Norrskenets spegel stod där än, heltvisst. Men hur man tog sig till Tvetäkterna eller till Gläntan Utan Namn, det förmådde den gamle mannen icke dra sig till minnes, hur än han försökte.

”Än Hon med ljus i hår, var är hon nu? Hur kan jag få träffa henne?”

”Å, kära barn! Länge hoppades jag att Hon skulle förbarma sig och komma åter som av sig själv. Men vad hopp jag hyste, så skingrades det likt frostpärlor i vinden. Förment tog vi ljuset för givet, emedan det mitt framför oss skymde. Och ångern är för vissa minnen vad molnen är mot stjärnorna.”



Dagarna hasade sig fram och funderingarna med dem. Hur än hon sökt klä drömmarna i ord vägrade de likväl envist att låta sig krusas. Det började stå allt klarare för Meja att den enda klädnad i stånd att att locka drömmarna över, från natt till dag, var… en dräkt av frost och en krona med fyra ljus. Åh, hon behövde finna Norrskenets Spegel! Men hon visste inte vart och hon visste inte hur.

Inte nog med det. Den molande känsla hon gått och burit – besynnerligheternas besynnerlighet - växte sig starkare för var och en av alla jämngråa dagar. Skrämmande, till del. Men än mer gjorde den henne otålig.



Ut begav hon sig med sin ränsel över ryggen. Gata fram och gata åter gick Meja, stannade envar hon mötte, anförtrodde dem sin belägenhet - med drömmarna, spegeln och Hon med ljus i hår. Frågade, bönade, bad…

Besvärade blickar fick hon till svar. Och inom kort började människorna vika undan därhelst hon kom i deras väg.

”Ansätt inte mig med sådant! Är det viktigheter man vill åt är det till Viktigheternas Väktarinna man går och till ingen annan.”

Ja, så klart! Så var det! Väktarinnan som samlat på allt som stod skrivet. Väktarinnan som bar på all kunskap människorna lämnat efter sig genom tiderna. Visste någon vägen mot platsen där Norrskenets Spegel vilade så var det hon. Kände någon till hur man kallade kvinnan med ljus i hår så var det med all säkerhet också hon.



”Vart går jag om jag vill träffa Viktigheternas Väktarinna?”

”Dra dit pepparn växer!”

Och det gjorde Meja. Men runt byns kryddodling fann hon inte minsta skymt av den hon sökte. På plats efter plats, i hus efter hus, letade Meja vidare efter Väktarinnan. Hon fann henne till slut inne i det gamla skriftarkivet – under trätaket av vad som vore bygdens enda stenhus.

Hon hade dröjt en stund invid västra hörnpelaren, just bredvid trappan upp mot den av årsringar avrundade porten, där det i muren stod ristat: ”Under denna min börda, endast Sanning.” Varefter hon gick in.



”Stjäl ur mitt skafferi och hon hamnar själv däri!”

Meja snodde runt och fann sig öga mot öga med en till åldern välstigen kvinna, vars bistra uppsyn lämnade allsköns vådligheter åt fantasin. I endräkt med rummets försummade tillstånd föreföll hon vara, varvid Meja först inte varseblivit henne alls bland bråten.

Rummet! Fyra hörn hade det. Dem emellan, en labyrint. Av förtappade ting, omkullvälta pulpeter, böcker med ansiktet rätt ner i golvet. Och så väggens enda grannlåt - en almanacka. ”Jag tänkte alls inte stjäla, gammfröken Väktarinna. Jag heter Meja och jag kom för att…”

”Åh, då vet jag allt vem hon är som smyger.” Väktarinnans uttryck gick från trängt djur till strängt rovdjur på färre än några stavelser. ”Meja, Meja som i hela byn söker mig, ja. Nog har man allt hört.”

Flickan teg. Vad kunde Väktarinnan tänkas ha hört och varför fick det henne att se ut som om hon stod i begrepp att sluka kvällsvard?

”Femte Ljus, sken från himlen rätt ner på marken… ja, är det inte besynnerligheter hon går och frågar runt om, så säg? På en braig plats dessutom, där besynnerligheter lärt sig veta sin… plats. Ingen tycker om dig, men det vet du säkert redan.”



Man kan inte säga annat än att Meja försökte, och det med allt hon hade tillhands. Hon läste högt ur boken med sina drömmar. Hon framförde Femte Ljuset av Poeten så gott hon förmådde. Hon återgav vad hennes morfar berättat, några väl valda detaljer förutan – allt i hopp om att Väktarinnan skulle förbarma sig och söka förstå. Hur allt hängde samman, hur tvunget det var att bli klok på vad som saknades.

”Vet hon...”, avbröt Väktarinnan till slut. ”...att viktighet rimmar med riktighet. Och häromkring handhaver vi riktigheter – förmedlade av sakkunniga. Inte amsagor av massa poeter och morfäder, vilka aldrig ens satt fot innanför portarna på läroverk. Hur hon hittar en tvetäkt bland alla täkter? Som leder till en glänta som inte finns? Där det står en spegel som halar ner norrskenet på backen? Nej, det tänker jag då rakt inte säga henne!”

”Men varför inte?”

”För att det först är när sakkunniga sagt att det är riktigt som det kan bli viktigt, förstår hon? Och att det först är när det blir viktigt som det angår mig. Och att det först när det angår mig som det angår någon som dig. Ja, på så vis det beskaffat. Och inget är det vi kan göra åt saken. Eller ens vill, begrips?” Så hårdnade Väktarinnans blick. ”Det är inte så att hon egentligen försöker villa bort mig? Så att hon kan slänga alla mina Bra Att Ha-saker? När jag inte ser?”



Meja bedyrade, igen och igen. Att hon inget försökte slänga bort eller stjäla, utan endast söka och finna. ”Min dröm är fast i natten och enda sättet att locka fram den i ljusan dag är att den bärs av… Hon med ljus i hår. Hon som smälter mörkret bara genom att se på det. Hon som gör så det knakar i...”

”Nog, flickunge!” Så hårt slog Väktarinnan ner hälen att Meja var nära att ta till flykten av oljudet. ”En Hon med ljus i hår och blickar som smälter mörkret, nu är det inte längre blott besynnerligheter hon far med. Nu sprider hon missanningar!”

”Nej, jag lovar”, bedyrade Meja än en gång. ”Poeten hittar inte på, han bara drömmer och… hittar på. Morfar hittar heller inte på. Han hittade något en gång, sen tappade han hoppet. Och hon med ljusen är heller inte påhittad, för jag... vet att jag kan... hitta henne.”

”Spridare av missanning är ni allihop, väste Väktarinnan. ”Man kan inte bara gå runt och tro saker. Det finns ingen Hon med ljus i hår! Coruraa är alla missanningars moder, förbanne mig!”

”Coruraa? Vem är…” Så med ens gick det upp för Meja. ”Du har själv mött henne? Du var där, vid spegeln, eller hur? Du vet till och med hennes namn?”

”Nej, vid allt som är riktigt och viktigt. Så var det då rakt inte.”



Det började som ett klagande läte från ovanom taksparrarna. Hastigt spred det sig, och kom att på mindre än ett par andetag innefatta såväl rumslabyrinten de stod i som hela den gamla stenbyggnaden. En blick på Väktarinnan gav Meja ännu en känning.

”Det är du som far med missanning, inte jag. När jag nämnde Hon med ljus i hår så teg allt still. När du nekade och avsvor dig så väckte du pelarnas vrede. Var det så längesedan du tittat ut att du glömt bort varningen: ’Under denna min börda, endast Sanning.”?

Taket stod i begrepp att falla och skulle närsomhelst så göra, så mycket förstod Meja. Och egentligen borde hon ha lagt benen på ryggen vid det här laget. Men som vore det av ytterligare en föraning stod hon likväl kvar. ”Det finns ännu tid för sanning. Men inte mycket. Snälla, hjälp mig. Säg!”

”Man kan inte. Man kan inte bara tro! Det äventyrar det riktiga och det viktiga. Nej, nej och mångfalt nej!”

”Men hjälp då mig så att du hjälper dig själv?”

Just då taket höll på att rämna över dem bägge föll Väktarinnan till föga. ”Ja, jag mötte Henne! Jag såg med egna ögon! Hon kom med norrskenet. Hon smälte natten. Besynnerligt var det, men missanning ej, du har rätt! Och det knakande ljudet du hörde, det var vinterns hjärta. Som hon krossade.”



Så fick sig Meja ännu en berättelse till livs, om möjligt än mer säregen än alla hon hittills hört. Med pelarna som vittne lät Meja den dittills motsträviga Väktarinnan lägga ut orden. Och var gång den senare dristade sig att darra på sanningen så darrades det till varnande svar uppifrån taket.



Det var berättelsen om hur människorna, förkrossade av det tunga mörkret, tog sin längtan till Ljusbärerskan – åkallade henne från nord till syd, från östan och västan, genom eld, vatten, jord och vind, tills hennes närvaro av stjärnstoft kom att besjäla hela nejden. Och tänt var Det Femte Ljuset, i vars tynande sken man än i dessa dagar över nejden vandrade.

”Men inte länge till, förstår hon. Snart återstår sot och aska. Och då är det minsann slut på alla besynnerligheter och märkvärdigheter. Då står alla lika blottade i mörkret. Just som det var menat. Är inte rättvisan den klämmigaste av visor, så säg?”

”Inte om jag finner Hon med ljus i hår. Och nu behöver jag veta hur.”

”Jaja, jag kan väl lika gärna säga dig det, eftersom du ändå inte kommer dit helskinnad.”

Det var något med orden - med Väktarinnans sätt att svinga dem. På ett ögonblick var all tåga förbi. Modet sjönk som en sten i Mejas hals och för en kort stund föreföll det som om håren i nacken stod på ända och skinnet i full fart med att till förekommande skinna sig självt. ”V-varför inte?”

”För att det är årets längsta natt, och klockan har passerat nattfall”, svarade Väktarinnan i det att ett spetsigt pekfinger trummade mot almanackan. ”Hon har icke en aning om vad fasor där rör sig ute i mörkret. Och en sådan är hon därtill... som inte vet när hon gör bäst i att blunda.”

”Men räds inte fasorna Norrskenets Spegel och Hon som...”

”Håhåhå, inte för att det skulle hjälpa att du ens kom fram till spegeln med allt skinn i behåll, å nej. Ljusbärerskan torde då alltjämt lysa… med sin frånvaro! Håhåhå!”

Klumpen i halsen tycktes månne ha stannat upp, men samtidigt blivit allt tyngre. Som om den siktat in sig mot hjärtat, och nu bara behövde falla lite, lite till. ”H-hur… kallar jag på henne?”

”Jag kan likväl säga dig även det, ty hon kommer ändå inte att höra dig, du dumma flicka. Skenet hon bär kan enkom hon bemästra, det är så sant. Men av stjärnorna är det då inte. Flamman som tänder ljusen i hennes krona är den av dröm, hopp och tro – allt från världen härnedomkring. Endast detta kall förmår röra henne. Endast detta föder flamman. Och försök allt att finna dröm, hopp och tro i dessa dagar, om du kan.”



Skrattet som följde ekade i öronen på den unga flickan. Först knuffade det klumpen i halsen ännu ett steg närmre hjärtat. Men så brast den med ens, som av låga bälgad till ursinne.

”Tyst på dig, din, självbelåtna gammnucka! Det enda jag hädanefter av dig vill höra är hur jag kommer till Tvetäkterna, som leder till Gläntans Som Inte Fanns, där Norrskenets Spegel vilar.”

”Byvägen till dess norra ände, sen känner jag inte till nåt mer”, svarade Väktarinnan, nu påfallande korthuggen. ”Det är en vandring jag överlevt för att inte kunna berätta om den, som det heter på klarspråk.”

Meja slog sina blickar i taket, Väktarinnan slog sina blickar i Meja. ”Titta du upp bäst du vill. Pelarna vet precis vad jag vet och var jag gick bet. Så några fler konster blir det då inte. Ajöss nu, dumma lilla Meja – saknad av ingen, härifrån till Cassiopeja!”



Så begav sig den unga flickan. Ut i natten med nordliga steg. I fjärran rang skrattet ännu från skriftarkivets inre. ”Blott hennes vita ben allena ute i markerna. Ingen finner! Ingen minner! Håhåhåhå!”

Våndan steg. Ur Väktarinnan hade hon dragit sanningen, det var så sant. Men tänk om sanningen var sann hela vägen? Ner till minsta bokstav? Som att hon aldrig vid liv torde nå fram till gläntan? Eller att Hon med ljus i hår inte skulle höra henne kalla? Eller att ingen tyckte om...

Så uppslukad av sina bryderier var Meja att hon inte märkt hur benen gått och gått som vore det av sig själva. Det var inte förrän hon slog foten i gränsstenen där byns norra ände ändade, som hon, en smula smärtfyllt, kvicknade till.

Det var tyst, det var stilla. Endast skenet av en ensam gatlykta återstod. Någonstans därute vilade Norrskenets Spegel. I Gläntan Som Inte Fanns. Till vilken man nådde efter att Tvetäkterna ha bevandrat. Men här – på den här platsen - slutade allt vad Meja kände.



Vad låg då mellan Tvetäkterna och här? Var tog man vägen när inte ens vägen visste vägen själv, utan bara tog slut?

Just då Meja kände våndan nå riktigt olustiga höjder skedde något märkligt. Ur allt det stilla uppenbarade sig som från ingenstans en vindil. Kring henne dansade den, varv efter varv – från benen till hjässan. Och just vid hennes läppar förnam hon doften av kryddvin.

”Finner du dig en natt vid slutet och inte ser någon början, läs mig!”, hade han sagt. Och ur ränseln lyfte Meja fram Poeten.



Från början till slut, sen från slut till början, skummade hon Poetens samlade verk. Och där, mitt mellan Kända Nejders Ände och Tvetäkternas Rand fann Meja strofen hon sökte.

”Nio stod konungarna, sju höga med tvenne små
Bugande i vördnad, å vandrarnas stråk
Bjudande farväl, längs de många årens snår”



”Konungar”, tänkte Meja. Finnes det sådana härute vore de väl näppeligen värst kniviga att skilja ut i allt det gråa och mulna.

Med morfaderns lykta lyste hon ut i fjärran. Sökte och sökte. Efter blänkande kronor, röda mantlar och vita skägg. Men inga syntes till. Blott en vissnad dunge i lyktans smala sken. Och närhelst hon flyttade den, en dunge till. Några ensamma träd därefter. Och så ännu en dunge.

Men vänta… Det var något med… Åter riktade hon strålen mot de ensamma träden, men fann att de nu vore bytta mot yttermera en dunge. Många svep, fram och åter med lyktan, hann det bli innan hon än en gång påträffade klungan av ensamma träd, nu på en till synes helt annan plats, en god bit bortåt. Noga aktade hon sig sedermera för att ens så mycket som darra på handen. Ty tänk om hon råkade flytta ljuskäglan? Och förlorade dem igen?

En trekvarts teg bort stod de, men i lyktans sken kunde hon dem likväl urskilja. Stolta, stadiga tallar – sju höga och två på halv stång. Var det inte så att deras toppar stod på lut åt nordost? Bugande i vördnad, å vandrarna stråk?

Med lyktstrålen stint mot konungarna vandrade flickan över tegen. Långt hann hon emellertid inte komma förrän det nöp henne i hasorna. Meja stannade till. Allt var tomt, allt var tyst. Ja, just lika tyst som stunden före. ”Nåja, det var nog bara lite rädsla som bjöd farväl”, tänkte hon. Så gick hon vidare.

Snart kände hon det igen, den här gången i form av något vasst som skrapade längs ena låret. Återigen stannade Meja upp; lyssnade, spejade, alltjämt noga med att inte släppa konungarna med lyktstrålen. Det var inte bara lika tyst som stunden före, utan så ock som stunden före dess. ”N-nåja, det var nog bara lite vekhet som sipprade ut.”

Steg för steg bar det åter framåt. Först tycktes allt som sig borde. Och även om tegen var större än den till att börja med förefallit, så såg Meja fram emot att ha tillryggalagt den inom det allra närmaste.

Så plötsligt kände hon en skarp smärta ur båda sidorna samtidigt, som om någon just kört klorna i henne. Ifall Meja befunnit sig inom kända nejder torde hon ha skrikit. Härute, där inte ens vägen visste vägen, var det som om skriket aldrig ens fann luft. Ur hålen i hennes kappa rann blod. Genom hela flickan sköt fruktan i alla riktningar. ”Då oknytten gick lösa”, hade ju morfadern omtalat.



Skrämd, om än inte från vettet, började Meja springa. Hon kunde höra, hon kunde känna, hon tyckte sig tillochmed kunna lukta. Men inget därutöver. Vadän som ansatte henne i gråmörkret så gick det inte att med blotta ögat se.

Meja bar på den förfärliga känslan av att det bara lekte med henne – en lek lika grym som ödesdiger. Ty hon anade att det enbart vore en tidsfråga innan något satte käftarna rakt i hennes nacke.



Tänk om Väktarinnan hade rätt? Tänk om det här verkligen var slutet? Hon har icke en aning om vad fasor där rör sig ute i mörkret. Och en sådan är hon därtill... som inte vet när hon gör bäst i att blunda.”

Så gick det upp för henne. Såklart! Det fanns ett skäl till att Väktarinnan i all sanning inte kände till vägen just efter att vägen tog slut. Det var samma skäl som hjälpt henne överleva för att inte berätta om... Såklart, såklart, såklart! Väktarinnan hade vandrat med ögonen slutna.



Blunda, blunda, men hur skulle då det gå till? Att blunda skulle ju också skilja henne från lyktans stråle? Och lyktans stråle i sin tur tappa bort konungarna?

Vad som fick Meja att trots allt sluta ögonen tedde sig just lika besynnerligt som så mycket annat. En ingivelse, kunde det ha varit? Eller också bara tillfälligheterna? Ingen vet, allra minst Meja själv. Men just som ögonlocken skar av återstoden från lyktans sken översköljdes hon istället av något ljumt.

”Sträck ut din hand, flickebarn, sträck ut din hand!”, tycktes det med varlig stämma kalla. Och Meja följde, varpå en varm, stadig och ofantligt stark hand fattade hennes. ”Följ, flicka! Följ! Rädes ej, bara följ!”

Först ledde den milt, men inom kort kom dess grepp att hårdna. Allt snabbare gick det, och Meja fick svårare och svårare att hålla jämna steg. Även då hon till slut föll fortsatte handen att dra. Och just då hon tänkte att det månne var ett av nattens oknytt som fångat henne i sitt garn så tog det stopp.



När Meja till sist vågade öppna ögonen fann hon sig med handen om en mäktig gren, mitt bland konungarna, de nio. Hon hörde dem inte mer, men erfor alltjämt den milda värmen skölja ner från kronorna.

Längs hovets rand dansade ett säreget sken. I stråk, just som det sagts om norrsken, fast knappt mer än märkbart för ögat. Meja log. Tills hon blev varse vad det var som skenet faktiskt lyste upp. Vättelika varelser, hela tegen full! Lustiga på håll, men vid närmre eftersyn: anleten fulla av grinande stålgarnityr. Och Meja förstod så väl vad konungarna sökte visa.



Den unga flickan hade gått. Och gått. Och gått. Över gråvita, till synes ändlösa fält. Ännu en stund hade hon, som en ljum förnimmelse i nacken, kunnat känna konungarnas vakande blickar. Men för varje steg avklingade deras närvaro. För att till sist inte kännas av alls.



Det slog Meja att Tvetäkterna var som alltings beskaffenhet i kubik. Snön låg fläckvis våtare, stundom gråare, aldrig för mycket, just som annars. Men på den här platsen närmast stoltserade den med sin oupphörliga närvaro.

Och mörkt var det till likaledes bekant förbannelse - just så mörkt att molnens samlade grepp om himlen för ögat stod ack så synligt. Men… Något besvärade emellertid Meja utöver det vanliga. Det kändes som om detta molntäcke var tunnare. Som om det inte behövde skyla stjärnor alls? Helt enkelt för att det inga längre fanns stjärnor kvar? Säg, om ingen någonsin såg dem, fanns det då ens stjärnor? Åh, dessa förfasliga tankar! De fick henne att känna sig så ensam.



Kylan må ha varit sitt välkända samma, men nu började den gå den unga flickan på nerverna. Ruvande slöt den sig kring henne, letade sig in genom hennes kläder och tycktes särskilt vilja åt såren som oknytten på tegen rivit upp. Men Meja bet ihop och fortsatte gå.

Så blev hon varse något i fjärran. En kontur… Av någon. Att lägga benen på ryggen var det första som slog henne. Men en välkänd syn tyglade ingivelsen. ”Poeten!”



”Där är du ju, Meja min! Som jag våndats över att inte ha hejdat dig när det begav sig.”

Av vad som må ha drivit själve Poeten ut på Tvetäkterna kunde hon inte ens föreställa sig. Ty ingen plats i hela nejden vore ju så fattig på vin, kvinnor, sång och för övrigt just allt som vore en poet kärt. Men att få se sin vän mitt i allt detta ogästvänliga gjorde henne likväl närmast glädjerusig. Hon sprang i hans armar.

”Jag är nära nu. Jag måste bara finna änden på detta oändliga.”

”Meja min, jag kom för att föra dig hem.”

”Hem? Men drömmarna?”

Poeten såg på henne. Uttrycket gick från något svårtydligt till ett leende. ”Alla drömmar är redan drömda, och många hann de bli. Vad gör det om några av dem råkade frysa? Av de återstående går det ju alltid att maka ihop nya – förnöjsammare rentav.”

”Men Hon med ljus i hår? Hon som var din sångmö? Hon som vandrade genom alla dina odödliga sagor? Vi kan locka henne åter. Jag vet att vi kan. Vi måste bara hitta dit.”

”Det är förbi, Meja min. Allt har sin tid. En del av den flyr. En annan står på lur. Och av den som är med oss just här och nu har vi ringa. Säg enbart att du önskar återse den nejd du känner så leder jag dig hem på ett ögonblick - bort från alla dessa kvädenas lockbeten.”

Länge såg hon på honom. ”Vet du! När vi sågs så kände jag igen den jag såg, men var förundrad över att se dig här. När jag kom dig nära kände jag igen din lukt sånär som på kryddvinet, vilket förbryllade mig att du inte längre doftade utav. Men när du talar, det är då jag förstår att jag näppeligen känner dig. Vem än du är, så Poeten är du då inte. Gå bort! Gå bort! ”

Och det var som om en osynlig kraft sträckte sig fram och rykte förvanskningen bakåt och uppåt samtidigt. Aska regnade till marken, och i sotmolnet som svepte iväg hann hon se skuggan av bockfötter.



Meja hade inte tänkt på det först. Så omskakad var hon efter mötet med vadän som utgav sig för att vara Poeten att det närmast smugit sig på henne. Strålen från lyktan nådde allt kortare fram. Som om mörkret kring henne månne inte mörknade. Men tätnade.

Just när sikten sjunkit såpass att det blott gick att skönja en knapp stuglängd framåt så inträffade något märkligt. En lyktstråle skar genom dunklet, och det från omvänt håll. ”Men vad i all sin dar”, tänkte Meja. ”Strålen är ju dessutom precis likadan som den från min egen lykta. Vad är det här för sattyg?”

Fram ur dunklet steg ännu ett välkänt ansikte. Denna gång var Meja dock inte lika hänförd. Hon bjöd sin morfar god kväll under ett styng av besvikelse.



Det blev en mustig uppsträckning Meja tvangs ta emot. Rörd så att han närapå darrade lät morfadern henne veta att hur orolig han varit då hon vandrat iväg mitt i natten, och det till en såhärpass ogästvänlig plats. Visste hon inte vad faror här lurade i obygden? Tänkte hon inte på honom? Tänkte hon inte på någon annan än sig själv?”

Meja såg i marken, i väntan på att den gamle mannen skulle skälla till ände. Hört detta förr hade hon, heltvisst. När hon som liten balanserat på Skalmuren i byn, närmare bestämt.

”Morfar?”

”Ja, kära barn!”

”Har du någonsin funnit det svårt att säga vem som är är vem? Eller vem som är vad?”

Det blev tyst. Alldeles , alldeles tyst. På morfaderns ansikte, inte minsta rörelse.

”Alldeles för väl känner jag igen morfar. Men du, vem eller vad du nu må vara, känner inte igen morfar. Gå bort! Gå bort! GÅ BORT!”



Och återigen var det som en osynlig kraft slitit tag i vadän som stod framför henne. Rev det bakåt och uppåt, ruskade det som en trasdocka för att slutligen skaffa det ur världen såsom förbrukat. I molnet av aska och sot, som den här gången fullkomligt bolmade fram, hann hon skönja konturen av betarna från en vildsvinsgalt. Hostande föll Meja till marken.



Först blev det alldeles mörkt. Men det dröjde inte länge förrän hon lyckats tända lyktan ånyo. Meja hann inte ens bli rädd. Däremot liggande en god stund kvar i snön. Hostande, snyftande. Trött, frusen. Och ännu hade hon inte sett tillstymmelse till slut på dessa eviga Tvetäkter.

”Fattas nu bara att den där Väktarinnan ska dyka upp från ingenstans och säga ’vad var det jag sa’”, hann Meja knappt säga högt för sig själv förrän...



”Där är du ju, dumma flicka! Där är du! Vad var det jag sa?”

Meja kom på benen på mindre än en blinkning. ”Du! DU! Nu får det väl ändå vara nog med sattyg. Du finns inte! Gå bort! Gå bort! GÅ BORT!”

Men Väktarinnan gick varesig bort eller fram eller hit eller dit eller någon annanstans. Hon stod där hon stod – just i randen av lyktans återstående ljusfält.

”Under pelarnas börda, inget annat än sanning, jag bedyrar. Förlåt mig! Genomsökt arkivets många viktigheter från förr, gjorde jag. Och rätt hade hon minsann hela tiden. Ljusbärerskan finns verkligen! Än i dessa dagar och dessa nätter.”

Meja förstod ingenting. Först hade hon tagit Väktarinnan för ännu en av nattens falsarier, därefter hade hon förväntat sig ännu en svada olycksönskningar och anklagelser om missanning. Och så kom hon med ”Ljusbärerskan finns verkligen!” Vad var det som pågick?

”Jag kan leda oss helskinnt härifrån. Men sker det inte illa kvickt så ser vi då varesig nån Ljusbärerska eller oss själva nå’ mer!”

Den unga flickan tvekade alltjämt. Något trevligt färdsällskap att se fram emot var det ju då rakt inte.

”Jag kan gå allena, det ska hon veta. Men påstå sen aldrig att jag lät henne ligga här och förgås ut i markerna. Nå, hur ska hon ha det?”

Och Meja fattade, om än motvilligt, den knotiga hand som sträckts ut. ”Jag trodde du...”

”Du tror, det tror jag säkert. Men hädanefter håller vi oss till riktigheter. Och den första riktigheten blir att lämna Tvetäkterna bakom oss, ögonaböj! Hon kan inte föreställa sig vad oknytt här ränner.”



Väktarinnan tycktes egendomligt bevandrad i täkternas beskaffenhet. Meja läts förstå att hon minsann kunde ha fortsatt vandra för evigt, hur rätt riktningen än vore.

”Och nu måst hon se framför sig. Men just så noga som hon ser framåt, lika noga måst hon vara med att aldrig någonsin vika eller fara ut med blicken. Begrips?” Meja nickade. ”Då sätter vi fart! Häråt! Håll hårt i lyktan din! Och en sak till: Därest hon inte önskar fler följeslagare, håll tankarna klara!”



Men Meja misslyckades. Efter att så noga varit på sin vakt vore det som om ögonen försetts med alldeles egen vilja. Än vandrade blicken hit, än vandrade den dit, och plötsligt kom den att vandra rakt över hennes alldeles egna fotspår. I lyktstrålens allra yttersta kant. I motsatta riktning.

”Du leder oss åt fel håll!”, förrådde henne tankarna.

Och halt gjorde Väktarinnan; vände sig om som på halvfart. ”Att leda oss ut ur Tvetäkterna lovade jag. Som jag lovat, gör jag så ej, heltvisst? Rör på sig, dumma flicka!

”Gå bort! Gå bort!”

Men Väktarinnan gick än en gång allt annat än bort. Istället tycktes det som om hon visade tänder, fast det inte i halvmörkret gick att säga.

Meja slöt ögonen. Innerligt föreställde hon sig en plats som vore Väktarinnan förutan, som om denna aldrig visat sig, aldrig ens funnits. Och över den stumma Tvetäkten steg ett skri så blodisande att Meja tappade andan.

Just i tid hann flickan få upp ögonen för att hinna ur vägen då den framrusande Väktarinnevarelsen uppslitits av samma kraft som rivit tidigare synvillor bakåt och upp. Ett moln av brinnande fjädrar sköljde fram, och Meja tvangs rulla varv efter varv i det grunda snötäcket för att undvika bli svedd.

Just som askan föll hann hon skönja skallen av en jättelik korp. Fast där ena undersidan av näbben förväntats spretade i dess ställe långa rader. Av skarpa, förvridna tänder.



Ingen tid försatt hon. Hastigt fann Meja sina fotspår i rättan riktning och satte av utan att så mycket som se sig om.

Tankarna löpte. Den falska Väktarinnan uppträdde tydligen som om hon ännu stod under skriftarkivets tak. Otydlig till rena tvetydigheten var hon, men fara med miss- eller osanning gjorde hon då inte. Varvid det kunde förmodas att även annat hon sagt vore till pelarnas behag. Var det så att Väktarinnan oavsiktligt lärt henne att överlista Tvetäkterna?

Meja sänkte blicken, tömde tankarna och ökade stegen. Vindilar från ingenstans, skrik från avstånd, väsanden, flåsanden, hasanden… Allt stängdes ut på det vis med vilket hon nyss gjort sig kvitt den falska Väktarinnan. Fortare och fortare gick hon, tills det nära nog vore språngmarsch. Tills marken tvärt försvann under fötterna.



Runt tumlade Meja. Utmed en slänt. Sedan en till. Över sten och stock. Genom frusna snår och snötunga kaveldun. Genom grenar, stubbar och kvistar, tills hon med en duns tog mark.

Meja må ha känt sig mörbultad. Men såvitt hon förstod var hon oskadd. Detsamma gällde lyktan, tursamt nog.



Förunderlig var platsen som bredde ut sig inför Meja. En glänta, men liksåväl ej; kantad av vad den unga flickan hört talas om, men aldrig med egna ögon fått skåda – svallande is. Likt ett draperi flödade det från kullar i trenne väderstreck, ner mot gläntans bortre rand, där det till synes gick till vila mot en skål i underjorden. Vad hon först tog för ljusglimtar på håll var i själva verket isens spegling av egna lyktans ljuskägla.

Och snön föll. Vitare är hon någonsin mindes den. I flingor så stora att det trotsade allt hon om snö trodde sig veta. Hon fångade dem en och en. Och i den korta stund de ännu levde i hennes hand vore de envar ett konstverk i sitt alldeles egna kuriosakabinett.



Just förbi gläntans mitt blev Meja stående. Det bultade i bröstet. Hon svalde hårt. Efter alla år stod den så ännu där, vilande mot sin smidda stomme, blickande mot himlen – Norrskenets spegel.

Här var den alltså - hjärtpunkten för nattens alla drömmar som fört henne till denna plats, till detta ögonblick. Av alla svårgreppade besynnerligheter var detta den största.



Spegeln låg dock alltjämt mörk – om möjligt ännu mörkare än himlen ovanför. Ty det var som om ett töcken lägrat sig över dess yta. Det var kallt att vidröra, och Meja drog tillbaka sin hand i lite av förskräckelse.

Det var inte att lyktan föll till marken när hon rykte till. Det hade den ju gjort förr. Det var heller inte att den slocknade. Så hade ju också skett förr. Men att det var just nu den slutligen gav upp innebar en smärre förfärlighet i vardande. Hur febrilt hon än försökte, tycktes lyktan omöjlig att ånyo tända. Lika svart som spegeln nu vore, förblev den. Och mörkret bredde ut sig. Som vid slutet.



Mycken ängslan hade kantat hennes vandring, men ingen hade kunnat mäta sig med vad den unga flickan erfor nu. Förnuftet varnade och bannade om vartannat. Ett par små stearinljus återstod ju i hennes ränsel, inte ner. Och närhelst de brann ut stod mörkret redo att återvända – längs någondera av vägens många fasliga platser.

Ännu ett annalkande trångmål slog henne. Den fallande snön hade täckt alla hennes fotspår. Ginge Meja tillbaka samma väg som hon kom torde hon obönhörligen inom kort gå bort sig och, som så många andra före henne, bli ett med den eviga snön. Som ingen varken finner eller minner. Någonsin.



Spegeln hon så innerligt sökt var funnen. Den låg just inom hennes grepp. Men sen? Vad fanns nu att greppa efter, förutsatt att man ens såg handen framför sig?

I Poetens samlade verk återstod ringa för omständigheterna till hjälp, det visste hon. Så ej heller bland morfaderns många återberättade minnen. Nej, närmast till hands var Väktarinnans dröm, hopp och tro. Men som denna så nesligt, men säkert följdriktigt, sammanfattat det: ”försök allt att finna dröm, hopp och tro i dessa dagar, om du kan.” Meja snyftade till.



Orden nästan gick i kvav. Det var så mörkt att det kändes som att tillägna dem självaste natten. Men med upphällningen av sin viljekraft vände sig flickan mot himlen - med drömboken i hand och sitt inre fullt av de bilder som drömmen skänkt, likväl som de vilka ögat vore förutan.

”Stjärnor ovan!”, kallade hon. ”Dröjer ni ännu däruppe kvar, snälla se mig härnere! För jag kan inte se er, trots att jag alltid så önskat.”

Allt var tyst, sånär som på ett svagt prasslande av flingorna som föll.

”Ty jag drömde om det ljus jag aldrig själv fäst blicken på. Jag kom att sakna vad jag aldrig förstod mig saknas, och det så väldigt att det förde mig ända hit. Men på Hon med ljus i hår, tror jag inte.”

Det var så kallt att tårarna frös. Det var så mörkt att ingen hade kunnat se dem. ”Jag tror inte. För jag vet. Jag vet! Trots att drömmarna må vara så ynka att de ryms i en liten drömbok, trots att hoppet må sjunga på den sista av verser. Men jag vet att ljuset kan komma åter.”

Tystnaden höll i, så ock snöflingorna. De smekte henne över kinden, kittlade hennes nacke, formade sig till en mjuk bädd där hon satt på den frusna marken. Det var som om de försökte trösta henne, och Meja log. Fastän hon kände sig som den ensammaste, mest odugliga flicka som någonsin anstått sig att tala till stjärnorna, så fanns det ändå något – små konstverk - som ville förbli vid hennes sida.



Innanför slutna ögon såg hon trenne figurer blicka ner mot henne. Två bakom tårar, den tredje med sänkt, om än bister, blick.

”Gå bort! Snälla! Lever gör ni i mina tankar, men här är ni inte verkliga längre!”, tänkte Meja. Och så såg hon dem inte mer. Vilket kanske var lika bra.



Länge låg hon där - med slutna ögon, frusna tårkristaller längs kinden och för envar till synes livlös. Snöflingorna föll alltjämt över henne, bäddade den frusna flickkroppen i lager om lager. Frös gjorde hon emellertid inte längre. Men en känsla av att vara iakttagen gjorde sig plötsligt påmind. Och det var just den som finge henne att tvinga upp ögonen. En sista gång.

Därovan, tre små stjärnor - de första Meja i hela sitt liv fått se – blickande tillbaka på henne. Och bakom dem, en hel natthimmel – dimmig i synen som vore den nyvaken.

”Du kallade mig!”



Så länge hade Meja legat att liv och lem nätt och jämt lydde. Men på benen kom hon icke desto mindre, uppbådande sitt allra sista uns av vilja. Framför henne, just bredvid spegeln, stod en skepnad – mellan tre till fyra alnar lång, klädd i gnistrande rimfrost och en flerarmad krona över hjässan.

Skira stråk av det brandgulaste sken spred den kring, just nog för ledsyn gläntan igenom. Stämman hon talade med var likt den av tusentals röster sammansmälta till en.

”Jag är Coruraa av stjärnorna, av vidderna, av djupet, av underjorden. Jag är bärerskan av ljuset, av början, av återkomsten. Jag är gårdagen som minnes och morgondagen som väntas. Jag är du, ty du kallade.”



Så oändligt mycket vore det som Meja behövde få sagt – helst på en och samma gång. Men om benen nätt och jämt burit så fanns det än mindre av andan kvar. Förtvivlat for hennes tankar. Till Poeten, till morfadern, ja tillochmed till Väktarinnan. Till människorna som vandrade gatorna fram – med böj på nacken och blicken i backen. Följt av de som bara gått och gått tills de blivit ett med den evinnerliga snön. Och så av de som försvunnit i husens inre.

”Ljus! Ge dem ljus!” Av allt som tankarna burit var det allt som rösten bar för.



Ljusbärerskan knyckte på huvudet, och det brandgula tilltog med ens. Så steg hon åt sidan, höjde handflatan mot natthimlen. Och med alla de tusen röster: ”Det är norrsken på väg! Ser du ej?”

Knappt hade orden yttrats förrän små slöjor av grönt och blått gav sig tillkänna därovanom. I ombytliga klungor dansade de, runt, runt. Som om de sökte locka det brandgula med sig.



Och spegeln svarade. Hädan vek töcknet över dess yta. Ned steg slöjorna, en efter en, som om det var fallande pärlor från skyn. I alla de färger böljade de nu ut över gläntan, dansande på nätta fjät, återkastades mot den svallande isen, lämnande myriader av små färgmättade frostkristaller i sin väg.



Flickan stod stum. Ej längre av sviktande stämma. Men av att fullständigt hänföras av vad som spelades ut inför henne. Aldrig att hon sett något så vackert! Aldrig att hon trott sig få bevittna något så gåtfullt! Var det himlen som kom ner på marken? Eller var det marken som speglade sig däruppe på himlen? Det gick inte att säga.

Runt, runt böljade norrskenets strålar tills de en efter en bugat och bjudit farväl. Åter blev det mörkt. Men bara så mörkt som det i en stjärnhimmels sällskap kan bli. Och bara så mörkt som… … det i ljuset av en Ljusbärerska kan förefalla. Ty Hon med ljus i hår stod ännu kvar där Mejas blickar lämnat henne. Svävande ehuru, just ovan marken. Och i ljuset av stjärnorna bakom kunde Meja ana konturen av vingar.

”Varför kom mörkret tillbaka igen? Jag förstår inte”, sa Meja. ”Torde inte elden från himlen jaga det på flykt?”

Tvärt slog Ljusbärerskan ut med bägge händer och ett fräsande ljud skar genom luften. När Meja, som gömt ögonen i sin armbåge, återigen vågade titta upp blev hon varse en väldig flamma i Bärerskans famn.

”Du kom, bärande drömmarna, och hoppet, och tron. Men med dig ock, likt en skugga du aldrig såg men oavlåtligen närde: modet! Tillsammans är de glöd i skymningen. Sträck ut handflatan din.” Och Meja gjorde som hon blev sagd.



Flamman sjönk ihop så att den kom att rymmas i Ljusbärerskans ena hand. Med den andra fattade hon flickans. Och ner i Mejas handflata damp vad hon först tog för en ispärla. Men den var ljum, och kunde börja glöda om man med bägge händer vidrörde den.

”Allt börjar här”, viskade de tusen rösterna. ”Med glöden i skymningen sökande sägnernas flamma. Ja, sol och måne ska än en gång mötas. Dagen ska återigen gry mellan bergstopparna, även ur en vinter utan hjärta. Var början ska ånyo ta sin början. I ett slut. Men ljusets beständighet, det ligger nu i din hand, flicka! Med samma följdriktighet som jag är du. Måste du bli jag.”

”M-men, hur?”

Inte för att Ljusbärerskor brukar le, men Meja undrade om inte det just var vad hon gjorde.

”Du är redan”, sa de tusen rösterna. ”Se dig omkring. Vitt och brett!”

Vadän det var hon förmodades se så gjorde Meja vad hon kunde. Fram och åter for hennes blick. Och svart och svartare var det, tills hon råkade se ner just där hon stod. Meja häpnade. I återstående skenet från Ljusbärerskans krona kunde hon se hur mörkret smälte undan. Och fläck för fläck växte ljusan dag, vartän hon riktade ögonen. Inte många mäktade hon med. Men även de få kändes hissnande.

”Se! Se! Jag kan…”

Då Meja vände sig åter såg hon att Ljusbärerskan nu vecklat ut sina vingar till fullaste omfång. Och hon förstod.

”Snälla, gå inte! Inte än!”

Om Ljusbärerskan nyss med tusen röster talat så teg hon nu med just lika många. Och tystnaden talade. Högre än alla ljud, tydligare än alla ord. Farväl flicka! Farväl! Du har. Du vet. Du är. Farväl!”

Med en handfull vingslag steg Ljusbärerskan mot himlen. Och så, som på ett ögonblick, var hon försvunnen i natten.



Länge blev Meja kvar med blicken mot skyn. Alla dessa stjärnor, som hon aldrig förr fått se, nu såg de på henne, allihop. Och säkert undrade de vad i all sin dar det var för en flicka? Som stod där i utmarken med hela ovanom kring sig, och bara tittade och tittade.

Frös gjorde hon inte mer. Såren längs sidorna föreföll ha läkt, som av sig själva. Inte ens hålen i kappan återstod. Av tårarna längs Mejas kinder återstod dock desto fler. Men de var ej längre förtvivlans, utan förtröstans - genom vilka stigen åter så sakteliga skulle leda.

Och från östan steg månen, just i tid för att lysa hennes väg. I hennes hjärta – ett litet, litet korn. Av sägnernas flamma.



Så blev det att en resa utan slut. Fann till slut. Sitt slut.
Men som med alla slut. Var även detta. Bara början.
”

”I äldre dagar, långt före det elektriska ljusets och centralvärmens intåg, bar den annalkande vintern på ett illavarslande förebud. Varje dag blev sina stunder kortare och varje natt tog ännu ett dunkelt steg över tröskeln. Till slut härskade mörkret närmast enväldigt. Och då solen slutligen bleknade bort längsmed horisonten fäste sig en tomhet i människohjärtat.

När ljuset flyr krymper något inom oss. När kylan står på lur blott alnar från eldens härd blir tillvaron snäv och knapp. Ett Ingenting slår rot där frid och mening en gång kunnat råda. Allt detta visste människorna. Och man gruvades i tysthet inför det som komma skulle.

Vid årets längsta natt, då svärtan stod som tätast, var Ingenting allomfattande. Då reste sig folktrons alla oknytt, vandrade ut i det kylslagna intet som var natten. Prövade, gäckade och ansatte människorna.

Till sitt värn tände man ljus och eldar. Hela natten stannade man uppe i stugorna, vakade, vaktade och väntade. Och ju mörkare och kallare det begav sig därute, desto mer ved föll på lågorna. Tillsammans hejdade man Ingenting. Motade det genom att fylla dess tomrum med det urgamla Någontinget: en vilande kraft inom människorna. Skapat, menat och manat för ögonblicket.

När Lussedagsmorgon i sinom grydde ståndade tiden för att fröjdas. Man dukade borden och lät krubborna svälla över. Ja, till dags ände firades det lyckade fördrivandet av oknytten, med dövelskatter, dryck och allsköns gamman. Men mest av allt: I hävden satt insikten om att den tomma, tysta förtvivlan nu hade ersatts med ett frö av hopp. Och nytt liv tog så sakteliga sin början.

Den ljusdrottning vi kallat till oss under Midvinterglödens fem aftnar var ett väsen just vid randen mellan ytterligheterna: det som skapar och det som förgör. Nu tvangs vår gemensamma Glöd i träda av krafter bortom vår kontroll. Men i det Ingenting som ger sig till känna är det istället upp till envar att skapa sin egen Glöd. Månne med ljusdrottning och allt?

Vi inbjuder er nu sålunda att från varjehanda håll vaka och vänta med oss, precis som man i äldre dagar gjorde. Var och en på sitt håll. Men tillsammans i tanken. Och ur rådande Ingenting skapar vi det alldeles egna... Någontinget.”

”Det skedde sig en midvinter. Fem år, men aldrig glömt.
Då bistra skyar snöföll. Där stjärnorna gått sig till göms.
Ur drivorna och vinden. En krona sträckte fram.
Frusen ur sitt ide. Stöpt i tidens tand.
Och väckte åter.
Vår ljusbringerska från det förgångna.

Lucian i folktron! Tillsammans återuppväckte vi henne den kvällen för 5 år sedan. Och ett ljuständes i hennes spår. År efter år lockade vi henne ånyo till oss, just när midvintern slagit sina klor som omildast om våra knutar. Och för varje år blev vi ljuset rikare.
Hon gav vår Norrskensspegel lyster, spred vårt lockrop upp mot skyn. Likväl då skyarna svarade.
Väckte livet under snön och bragte Vinterväsen upp ovan jord. Och med deras förbedjan gavs vi glimt av hennes formskiftande, tidlösa väsen.

Fyra flammor har vi tillsammans manat och tänt.
Den första för folktrons odödliga Lucia, gömd och beglödande i människohjärtat, vad tid må komma.
Två för blånaden av Norrskenets Spegel, över det vitsträckta vid idevistens tid.
Tre för jorden, ur vilken sovande Vinterväsen vaknade och vandrade.
Den fjärde för vinden, vars virvlar bar och skingrade hennes Fjäderfall ibland oss.

När de fyra elementen nu till slut står samman ska vi väcka henne ännu en gång. Och om hur, eller ens blott om hon svarar, vågar vi icke sia. Vad kommer att ske då vi tänder Femte Ljuset? Vad ligger därbortom? Tillsammans ska vi gå detta gäckande bortom till mötes. I ljus. I toner. I förnimmelser.

En resa utan slut närmar sig nu... sitt slut.”

”I äldre tider talades det om en Lucia som kunde förkläda sig. I rovfågelhamn befjädrade hon sin människolika skrud, lät sig lätta från marken för att sakta sväva bort genom nattmörkret. Där uppifrån, högt ovan hustacken, kunde hon se allt, höra allt och lärde i sinom tid känna de mest förborgade hemligheter. Stundom även sådant som människorna inte ens visste om sig själva. Av rädsla reglade man portarna. Ty vad skrämmer mer än det okända, må det befinna sig långt utanför knutarna eller djupt inne i tankarna?

Rovfågeln Lucia var, eller kanske rentav är, lite som rovfåglar är mest. Osedvanligt klok och i sägnen allseende, men också nådalöst grym mot den som hade oturen att komma i hennes väg. Sålunda betraktade man henne helst på avstånd. Om hon nu överhuvudtaget lät sig betraktas, vill säga.

Under grönskans tidevarv såg man, till mångas lättnad, inte mycket av henne. Men allteftersom mörkret och snön lägrade sig längs knutarna tilltog också hennes närvaro. Ju mer Lucianatten nalkades, desto påtagligare blev känslan av att någon vakade därute i mörkret. Drömmar med vingesus, ljus och järtecken i ett och samma.

Vid Lucianatten inträdde så fjäderfallet. Borta var med ens det fågelväsen som med sitt blotta mysterium sått skräck i människohjärtat. Framför oss: en ljusvänderska i dess ställe, bärande budskapet om att årstidernas hjul åter drar mot livets klockhalva.

Vilken var då hennes sanna skepnad: rovfågel eller ljusvänderska? Ingen vet med säkerhet. Kanske förhåller det sig så att fjäderfallet saknar riktning; att Lucia är, och har alltid varit, ett väsen i ständig förvandling, som kostar oss sin prövning, men som också skänker värme och insikt när vi som bäst behöver? Måhända är hon egentligen inte helt olik oss. Eller är hon till och med en del av oss?

Med våra myter och legender lever vi människor i ständig symbios. Den befjädrade formskiftare vi en gång tyckte oss ana mellan berättelsernas rader levde, och lever, lika mycket inom oss som däruppe bland de mörka vintermolnen. Tänk efter! Hur många du ryms egentligen i en och samma du? Är du verkligen densamme när du rör dig bland vänner som när du sitter ensam på kammaren? Kanske bor det rentav ett väsen inom dig som längtar ut?

I äldre tider talades det om en Lucia som kunde förkläda sig. I nutid hörs det viskas att hon ännu en gång ämnar fälla sin fågelhamn och låta sig bli sedd av människorna. På Midvinterglöd, under årets längsta natt, bland sagor, väsen och värmande eldar, inväntar vi henne tillsammans. Låt fjäderfallet ta sin början!”

”En återkommande egenhet som gjorde sig påmind i de gamla folkberättelserna handlar om alla väsen som sades vandra över jordytan under Lucianatten; hur de ansatte människorna med allt ifrån skräck till gäck. Likaså hur vanskligt det kunde vara att lita på sina egna sinnen.

I skuggorna utanför knutarnas helgd stod det inte längre så uppenbart vem som egentligen var vem... eller vad. När som helst kunde de ju uppenbara sig: otygen, kallade som de var av midvintern, av norrskenet och av stjärnorna.
I allehanda skepnader strök de sedan omkring. Och för den sene nattvandraren gällde det att idka försiktighet. Var det verkligen grannen som just vek av upp mot skogsbrynet? Eller kanske rentav lyktgubben, iklädd ett av sina många ansikten? Tro dina egna ögon på din alldeles egna risk!

Tolv månader har förflutit sedan norrskenet mötte sin spegel; då livet som låg i träda under snön för blott några ögonblick gavs kraften åter.
Rymenars kallelse står redo att besvaras. Klungvis söker sig nu således vinterns många väsen till den plats från vilken kallelsen utgick. Somliga uppenbara, andra förklädda, några till och med osynliga.
Mitt ibland oss kan de dyka upp, just så som sägnen för längesedan omtalade. Och nu, precis som då, är det på sin plats att hålla sig vaksam. För inte heller denna gång går det att med säkerhet säga vem som är vem. Eller vad, må återigen tilläggas.

Den mest omtalade av Lucianattens alla formskiftare var, och är, ingen mindre än Lucia själv. I årtusenden har hon vandrat med oss. Som gudom, demon, som folk och fä.
Sägen? Skrock? Ja, kanske! Eller... kanske inte. Bakom varje sägen sägs det ju finnas en snöflinga av sanning.
”

”Under midvinterns kalla stjärnor har värmen gått i träda. Djupt under det vita, i dovnad sömn, väntar liv på ljusets återkomst längs nejden. Allt borde vara tyst, alla borde sova. Men ett järtecken formas över himlen i nordan.

Det sägenomspunna norrskenet, jämte måne och stjärnor, vinternattens enda ljus.
I forna tider omtalades det såsom gudaspel och varsel, vilket man gjorde bäst i att åse och tyda med försiktighet. Var det jordens alla tilldragelser som speglade sig däruppe på himlen? Eller var det himlen som kallade på något under jorden? Hursomhaver, man såg och man förundrades.

Ljus och mörker är varandras motpoler, liksom liv och död. Om balansen dem emellan talar mången xhaimerisk legend. En av dem nämner norrskenet och det ofödda. Det sägs att då stjärnelden lyser som klarast över himlen blir längtan till slut för stark. Det liv som i jorden sover vaknar i rop och åstundan, sträcker sin andemening mot höjderna, klöser sig genom tjäle och skorpa, smälter snön med sin längtan.

Ljusbärerskan som stöptes av livets åstundan gavs namnet Rymenar, Norrskensvandrerskan. Med hennes steg löper livets sköra tråd genom tiden på året då mörkret och kylan manifesterar dess motpol som starkast. I hennes ögon speglas det ljus som från himlen tillägnades jorden. Kring hennes skuggor skälver hopp och tro. Om livet och dess återkomst.

Arithaxen, Rhymenar! Dru dimmerar nan.”

”Många av er har säkert känt det inombords. Att hur varm, ljum och ljus midssomarnatten än må te sig, så nog finns det där: ett kallt drag som påminner om att det härifrån går mot mörkare tider. Vid midsommar påbörjar ljuset sitt döende. Och tiden ska lida ända till vintersolståndet, eller månne blott till den gåtfulla Lucianatten, innan det återföds.
Lucia är vändpunkten där ljuset ånyo lovar oss sin återkomst. I ett ruvande mörker, skrudat av iskyla och snö, tänds en vacklande låga. En dag ska den fylla hela himlen.

Folkliga sägner talar om Lucianatten som en tid då oknytten härjade. Ja, allt från lyktgubbar och elaka kärringar till självaste Horn-Pär var ute på galej, i akt och mening att göra det surt för människorna. Lägg därtill diverse egendomligheter. Vad sägs om ladugårdsfän som kunde tala människospråk?
Precis som i fallet med midsommar återkommer tron på att man under Lucianattens drömmar kunde få möta sin blivande kärlek. Inga sju sortens blommor förvisso, men dock ansågs både salt och ingefära kunna vara den drömmande behjälplig.
Andra traditioner talar om gåtfulla, svårförklarliga drömbilder. Framtid? Det förgångna? Vem vet!

Lucia är arvtagerskan till Lilith, en gestalt med tusentals år bakom sig. Redan de gamla sumererna var bekanta med hennes lynniga och prövande natur. I det cirka fyrtusenåriga Gilgamesheposet dyker hon sålunda upp i skepnad av ödslighetens jungfru och tillika en av de krafter som prövar gudinnan Inanna före nedstigningen i Ereshkigals domäner, dödsriket. Kanske var hon ett förebud, ty genom sagda nedstigning sades årstiderna ha skapats, liksom balansen dem emellan.
I yngre tider förknippades Lucia även med den Lilith som åt Bibelns Adam ursprungligen gavs till hustru. Skapad av samma stoft som sin man vägrade hon emellertid att underkasta sig denne, vilket slutligen resulterade i hennes bevingade flykt från lustgården.

Både den uråldriga Lilith och hennes yngre inkarnation, Lucia, har vid olika tillfällen tillskrivits egenskapen att kunna förvandla sig till en rovfågel. Väl i fjäderskrud blev hon än svårare att förutsäga och att stå öga mot öga med detta bevingade gandkreatur var något den kloke helst undanbad sig. Livet har ju i alla tider hängt på sköra trådar, då som nu.

Så betänk, när du står under bar himmel mitt i Lucianatten, att det är en måntusenårig (om än formskiftande) tradition du är en del av. Minns också att nu, då mörkret sluter sig som tätast omkring dig, föds det ljus som sex månader senare ska förljuva din sommarnatt. Ett evigt hjul av mörker och ljus, ständigt avlösande varandra. I skådespelets mitt: du! Precis som så många före dig... och lika många långt efter det att dina jordedagar nått till ände.”